Mayas födelse

Jag visste inte riktigt vad en doula var när jag kontaktade Odis och fick tag på Maria. Jag hade en vag idé om att det kunde vara bra med lite hjälp, men framförallt ville jag ha någon som kunde översätta händelseförloppet för min Australiensiska sambo. Om jag behövde rullas iväg till operation ville jag liksom inte distraheras av att översätta för honom. Maria var suveränt tvåspråkig även på "förlossningska", och jag kände mig trygg med henne från första stund.

Nu behövdes det inte alls någon operation – tvärtom. Förlossningen var inte bara normal; den var en positiv upplevelse! Jag fick föda av egen kraft. Det som hjälpte mig mest med att lita på att jag hade den kraften var stödet från min doula.

Från första början var hon med som en lugnande närvaro i bakgrunden. Det kunde behövas, för jag är varken tuff eller cool när det gäller att ha ont. Det var en solig majdag när de första värkarna satte in, och turligt nog var Maria runt hörnet och köpte glass. Jag ringde upp och sa att jag tror att det har börjat. Då kommer jag förbi, sa hon lugnt. Sedan var hon med oss ett helt dygn.

Maria visste att jag ville föda naturligt, men där fanns aldrig någonsom helst press på att jag skulle göra något för någon annans skull, bara stöd. När värkarna tilltog och jag kände oron gripa tag i mig vände jag mig till henne med en rädd blick. Då föreslog hon lugnt att vi skulle ta nästa värk och se om det gick bra. Det gjorde det. Och så tog vi nästa. Och nästa. "Nu har du den värken gjord; den kommer aldrig mer igen", minns jag att hon sa. Det hjälpte stort.

Det viktigaste ögonblicket var när jag var 7 centimeter öppen och plötsligt kände att nu vill jag inte mer! Hjälp, sa jag till min partner och Maria, nu är det för jobbigt! "Det är nu det är som tuffast", sa hon lugnande och barnmorskan nickade bekräftande. Just den här känslan av att det är som det ska och du klarar det, hjälpte mig över. De sista centimetrarna minns jag knappt, annat än att jag var jättetrött och Maria hjälpte mig att slappna av mellan värkarna. Snabbt har minnet av den delen blivit som en dröm – en dröm där Marias röst, händer och blick höll mig kvar i en stadig och lugn verklighet.

När det var dags att krysta var det "all hands on deck" – doula, partner och barnmorska hejade på, och jag följde Marias profylaxandning. Och ut kom snart lilla Maya, och allt var eufori!

Det var tre år sedan nu. Jag får fortfarande ett lyckligt pirr i magen när jag cyklar förbi SÖS och blickar upp mot dom fula betongbyggnaderna. Där födde jag min dotter, omgiven av stöd och kärlek, och både upplevelsen och resultatet var det bästa jag har varit med om i hela mitt liv.

Charlotta Öberg, 2008